Fjällpiparen (charadrius morinellus) häckar i fjällkedjan, från norra Dalarna och norrut. Det svenska beståndet skattas till omkring 3500 häckande par. Boet är endast en urgröpning i marken, ruvning och uppfödning av ungarna sköts till största delen av hanen. Födan utgörs främst av insekter.

Under flytten är den sällsynt, men när den dyker upp brukar det oftast vara på åkrar och betesmark. Själv har jag aldrig sett den utanför fjällvärlden.

Det relativt glesa beståndet gör att den står högt på önskelistan hos ornitologer som besöker fjällvärlden. Och för den som har turen att stöta på den kan det bli en underbar upplevelse, eftersom den ofta är helt oskygg. Fågeln på bilden är fotograferad på Flatruet, sommaren 2016. Den for och letade föda med två ungar, helt oberörd av mig och min intensiva ”uppvaktning” med kameran. Totalt har jag bara sett den sex gånger sedan jag 1994 såg min första, senast såg jag den i somras.

För att ha en chans att se den får man ge sig upp på de högre blockrika fjälltopparna, runt 900 meter över havet och högre, där vegetationen är låg. Den öppna miljö som den föredrar underlättar ju å andra sidan chansen att få se den. Och den förekommer inte bara i den sammanhängande fjällkedjan utan också på isolerade fjäll i övre barrskogsregionen.

Källor:

Ottosson m fl. 2012. Fåglarna i Sverige - Antal och förekomst. SOF Halmstad

Svensson m fl. 2009. Fågelguiden – Europas och Medelhavsområdets fåglar i fält.