Skäggmesen (panurus biarmicus) är ett exempel på hur snabbt ett lands fågelfauna kan förändras. Den första observationen i Sverige gjordes först 1965, året efter konstaterades den första häckningen. Under de drygt 50 år arten har funnits i Sverige har beståndets storlek haft stora variationer och i dagsläget kan ingen tydlig trend noteras. Det största beståndet i Sverige finns vid sjön Tåkern i Östergötland, där den häckade första gången 1973.

Könen ser olika ut, så kallad könsdimorfi. Endast hanen har det svarta skägg som gett fågeln dess namn. Honorna föredrar hanar med stort skägg, medan hanarna föredrar honor med lång stjärt. Häckningen sker i kolonier, i vida vassområden vid slättsjöarnas stränder.

En hel del ”otrohet” förekommer mellan paren i dessa kolonier. Och en del honor lägger ägg i andra individers bon, en hona som får många ägg i boet kan dock överge det och börja om med sin häckning. Under gynnsamma år kan de föda upp två eller t o m tre kullar. Men kalla vintrar kan å andra sidan snabbt decimera bestånden.

De återfynd som gjorts av ringmärkta skäggmesar visar att de kan dra iväg åt många olika håll, dock sällan några längre sträckor.

Fåglarna på bilden är fotograferade vid Hjälstaviken i Uppland, i september 2018. Där brukar man kunna se dem fint, september och oktober brukar vara de månader jag haft de bästa observationerna av dem. Vid ovannämnda sjön Tåkern däremot, har jag bara haft enstaka korta glimtar av dem. Men där har jag hittills alltid gjort mina besök under häckningssäsongen.

Källa:

Ulfstrand, Staffan. 2015. Fågelgrannar