”Blåhaken står i särklass bland nordiska sångfåglar. Har man turen att se och höra honom, där han sitter i en blommande videbuske invid en bäck på en lappländsk tundramyr i nattsolens rödgula sken och uppvaktar sin nyanlända maka, då är det fråga om ifall icke de ornitologiska skönhetsfröjderna nå sin kulmen.”

Så beskriver den legendariske ornitologen Erik Rosenberg (1902-1971) blåhaken, i den lika legendariska boken Fåglar i Sverige. Dess latinska namn är luscinia svecica, vilket betyder ungefär ”den svenska näktergalen”. 

Sången brukar innehålla en hel del härmningar. Vid ett tillfälle hörde jag den härma drillsnäppans revirläte och blev för ett ögonblick helt frågande, när synintrycket sade trastfågel.

De praktfulla färgerna på bröstet är ett exempel på så kallade ornament, dvs. ett resultat av sexuellt urval och inte trycket från livsmiljön. (Andra exempel på ornament är älgtjurens hornkrona och påfågelns stjärtfjädrar.) Studier har gjorts där man ”fördunklat” färggranna hanars prakt. Det har visat sig att de då bevakar honorna intensivare. Eftersom hanarna själva inte kan se förändringen antas ett förändrat uppträdande hos honorna vara orsaken, men ingen vet säkert.

Liksom hos blåmesen reflekterar de blåa fjädrarna UV-ljus. Liknande experiment har gjorts att ”fördunkla” dem, med likadana resultat. Trots den intensivare bevakningen av honorna visade sig dessa hanars kullar ha en högre andel ”utomäktenskapliga” ungar än i de kontrollkullar där hanarna sluppit denna anti-UV-behandling.

En del blåhakar i svenska fjällkedjan har också noterats ägna sig åt en ovanlig flyttstrategi bland tättingar, så kallad ruggningsflyttning. De lämnar då häckningsområdet och flyttar till en gynnsam plats under ruggningstiden, därefter drar de vidare till vinterkvarteren.

Bilden är tagen i somras i Vålådalens naturreservat. Där har jag trots regelbundna besök i snart 20 år bara sett den ett fåtal gånger, så det var en glad överraskning när den visade sig!

Källa, förutom Rosenberg: Fågelliv, av Staffan Ulfstrand