Vi satt och njöt av morgonens frukost. När det plötsligt höres ett ganska så reäl slag i fönsterrutan.

Vi skyndade oss ut och där såg vi något brunaktigt ligga, med vingarna utvikta på snöskaren och den lilla näppen låg nedåt. Den vita snön döljde den fjäderprydda livet sitt utseende. Den lilla söta varelsen hade inget liv i sig när min far lyfte upp den i stjärten.

Efter att lagt den i handen så noterade vi att det var en liten söt sparvuggla som hade flygigt rakt in i fönstret på jakt efter sin egna smaskiga frukost.

Vi kände sorg för efter sekunder i pappas hand så låg livet helt still. Vi trodde att sötingen hade mist sitt liv. Men snart började den blinka och h*n visade livstecken där han låg i handen.

Genast började vi söka efter en låda att lägga h*n i så att sparvugglan skulle kunna få vila upp sig. Efter några minuter i handen så började det bli fart på livet. Jag hann precis ta två bilder. efter bara någon enstaka minut så hade sparvugglan fått nog. Då ville h*n inte ligga kvar i handen så h*n flög sin väg helt normalt.

Visst är det trevligt med lyckliga slut?