Inleder än en gång med ett citat ur Erik Rosenbergs Fåglar i Sverige:

”Så fort man en försommardag lämnar de sista björkarna och träder ut på vidden hör man lappsparven. Jämte ljungpiparen är det främst han som ger röst åt ödsligheten. T ì t e l i   t `y  t e l i  t i t e l ì-t-y-y r r, en förunderligt klar och vältextad strof med något av både lärka och hämpling i tonfallet…”

I Sverige häckar den på fjällheden, från norra Dalarna och uppåt landet. Totala beståndet är beräknat till omkring 200 000 häckande par. Utbredningen är dock väldigt ojämn och i stora områden med till synes lämplig biotop saknas den ofta helt. I områdena i och runt Vålådalens naturreservat, t ex, har jag själv bara sett den vid enstaka tillfällen, trots regelbundna besök i snart 20 år. Desto gladare blir man då vid de tillfällen den verkligen visar sig.

På Flatruet och runt Stekenjokk har jag däremot sett den desto mer. Men även där har det varit på vissa ”fläckar” de hållit till vid mina senaste besök och dessa har legat på olika ställen från år till år. Men eftersom områdena är välbesökta av ornitologer brukar man alltid kunna få tips om var man ska leta, så att man kan avnjuta den och dess underbart vackra sång.

Bilden är också tagen på Flatruet, sommaren 2016. Det året verkade de vara fåtaliga där, men jag fick ett tips om var jag skulle leta. Efter drygt en timmes vandring fick jag se två hanar som visade sig fint. Vid mina besök strax efter midsommar har de också visat sig öppet när jag väl upptäckt dem. När jag varit där i mitten av juli dolde de sig däremot oftast i vegetationen och visade sig bara korta ögonblick.

Lappsparvens latinska släktnamn calcarius betyder ”den sporrförsedde” och syftar på den långa bakklon, som dock inte är lätt att se när man iakttar den i fält.

Källor, förutom Rosenberg:

Fåglarna i Sverige, antal och förekomst

Svenska fåglars vetenskapliga namn, av Lars Ekblom