På nyheterna i kväll sa de att ingen anmälan har inkommit, bara att de boende ringt polisen för att de skulle komma och visa folk var de får vara och var de inte får vara för att inte göra sig skyldiga till hemfridsbrott.

Jag är ingen fågelskådare själv, bara fågelintresserad, så för min del har det bara hänt åt andra hållet, alltså fågelskådare som tagit sig väl stora friheter på vår egen tomt/mark.

En gång var det en stor grupp skådande personer som helt oanmälda klev rakt in på vår loge för att försöka få en glimt av kattugglorna som boat i en gammal kaninlya uppe på höskullen.

De till och med sa till mig att hämta en stege, men då rann det över för mig och jag blev förbannad och körde iväg dem.

#1 Fast ändå benämner en talesman för polisen tomtägaren som  "anmälaren" (om man skall tro tidningsuppgifterna).

Att det ändå verkar vara så förhållandevis få dispyter är väl annars troligen en kombination av (i regel!) hänsynstagande ornitologer och tålmodiga markägare, och det var kanske för att den var ovanlig som Sigtunahändelsen slogs upp så stort i tidningarna.

Var och tittade på prärietranan i Västerfärnabo, där erbjöd lantbrukaren sin gårdsplan för P och picnic för en tjuga. Trevligt för alla när många hundra personer (över 600 rapporter) besökt platsen under en vecka.

Tycker att det är på sin plats att alltid knacka på och fråga om det är OK att beträda privat mark nära bostäder om man vill fram för skåda någon raritet.

Jag har aldrig blivit negativt bemött.

#3 Ja, det låter absolut skäligt med en tjuga för parkeringen! Om man åker och tittar på de "vanliga" tranorna vid Trandansen intill Hornborgasjön tar ju kommunen 20:- för bil (och 100:- för buss) i p-avgift.

Skräckhistorier angående ämnet finns det gott om. Jag tror dock det gäller att se så opartiskt man kan på problematiken.

Jag som själv fågelskådar är smärtsamt medveten om att det finns ganska många med samma intresse som gör i stort sett vadsomhelst för att komma nära en viss fågel. Har många gånger sett folk trampa rakt genom häckar, ut på nysådda åkrar och dylikt. För att inte tala om hur vanligt det är att fåglar störs.

I mina trakter är mark/tomtägare generellt väldigt vänligt inställda. På ett par bra lokaler i min närhet får jag ofta besök av närboende som mer än gärna vill höra om vilka fåglar som kan ses på platsen. Jag har flera gånger blivit erbjuden att använda privata tomter för att se bättre, i utbyte mot att jag informerar om intressanta arter. 🙂

Vet även att fågelskådare gått ihop och köpt bland annat tårta till markägare efter att en raritet som dragit mycket folk varit på plats.

Som vanligt kommer båda sidor långt med vanlig hyfs, dialog och en trevlig attityd till varandra.

#5 Det där med tårtan låter trevligt! Så gemytligt går det uppenbarligen inte till överallt - i England finns öknamnet "Wildlife Paparazzis" om vissa artjägare som i sin iver inte bara kommer i konflikt med markägare och ortsbor utan även med andra ornitologer. I en larmrapport som kom för några år sedan hävdades eskalerande fall av olaga tillträde till privat mark (allemansrätten är inget man kan åberopa i England!), skadegörelse på vegetation, falska rapporter om sällsynta arter, redigerade och falska foton på påstådda fynd, handgripligheter mellan ornitologer om bästa utrymme och sällsynta fåglar som stressats till döds av närgångna skådare. Detta utmynnade i att en uppförandekod som publicerades i British Birds. Hos oss är det nog långt ifrån så illa, men en del avarter finns säkert även här.

#6 Det smarta förhållningssättet är naturligtvis att hålla uppe ett ömsesidigt samarbete grundat på vänlig attityd. Just så fungerar det generellt i mina trakter. De flesta som skådar fågel eller på annat sätt vistas mycket i naturen vet att man gör bäst i att vara vänligt inställd till markägarna då man oftast får samma bemötande tillbaka.

Uttrycket "wildlife paparazzi" är otroligt målande och i många fall en bra beskrivning på vissa personer även i det här landet. Den typen som bara MÅSTE ha den där bilden oavsett hur mycket det stör och förstör.

Har tyvärr sett känsliga arter skrämmas bort i sådana sammanhang. Berguven är väl kanske det tydligaste exemplet på en väldigt skyddsvärd, lättstörd men för fotografer/fågelskådare konstant intressant art som tyvärr ganska ofta avbryter sin häckning på grund av oförsiktiga människor.

Många fågelklubbar i Sverige har en uppförandekod, dessutom är det oftast så att fågelklubbarna manar till försiktighet och hänsyn om det dyker upp rariteter som drar mycket folk. Tyvärr följs dessa riktlinjer inte alltid så noga.

Oavsett om fokus ligger på fågel, däggdjur, flora eller annat tycker jag att alla naturrelaterade intressen först och främst borde innebära en välgrundad respekt för natur och miljö. Hos oss som har en sådan faller det sig naturligt att även respektera de människor som äger marken.

De flesta markägare tillåter förvånansvärt stora "intrång", bara man frågar om lov först!

# 7 SOF har formulerat "fågelskådandets etiska regler" på ett bra sätt. Problemet är väl att de inte nått - eller respekteras av - precis alla.

http://www.sofnet.org/sveriges-ornitologiska-forening/fagelskadning/etiska-regler/

#8 Kan säga att det är bara den sista punkten i SOF's regler som jag inte stöter på regelbundet. De övriga bryts tyvärr alldeles för ofta av både mer och mindre seriösa fågelskådare.

#9 Låter illa! Sedan är förstås frågan när man blir "fågelskådare"? Berguven som du anför som exempel i #7 är ju en spektakulär art, som ibland har det mindre goda omdömet att slå sig ner på platser som man minst förväntar sig - stenkrossar verkar de ha en märklig förkärlek till t.ex. Dessutom hörs de vida omkring (om de inte sitter vid stenkrossen och hoar vill säga…). Med andra ord lockar de nog till sig fler än uvhonor och ornitologer.

Två uvar slog sig ned på Ullevi för några år sedan. Det fick det servicemedvetna kommunala evenemangsbolaget att släppa in folk som ville se dem på nära håll. Nu hade väl inte uvarna häckat vid arenan i alla fall, men det minskade ju inte störningarna…

Vad jag vill komma till är att vissa som dyker upp i markerna med kamera och kikare inte alltid kan förväntas vara vana skådare. Står det i tidningen om att prärietrana uppehåller sig i kommunen kanske det inte bara är tillresande ornitologer som tar chansen att se den?

Detta inte menat som något försvar för sådana erfarna ornitologer som säkert också bryter mot skrivna eller oskrivna regler. (Ibland kan man ju tycka att det inte ens skulle behövas några regler, om man bara låter sunda förnuftet få råda…)

#10 Det finns ju ingen klar definition. Jag själv anser dock att den som beger sig till en plats med det primära syftet att se en eller flera fåglar är en "fågelskådare" om än bara för just det tillfället.

Definitionen av "störning" kan ju också vara luddig, både gentemot djur och människa. Det händer att fågelintresserade blir bortkörda då de står utanför en tomt, men kanske för nära för fastighetsägaren. Där har tomtägaren egentligen inget att komma med men man kan förstå att det kan bli obehagligt med ett gäng kikare riktade in mot tomten.

Exemplet berguv är mycket intressant då de, som du skriver, har en tendens att dyka upp mitt inne i städer och dylikt. Personligen anser jag att fågeln i princip inte störs så länge den tillåts häcka, vila och födosöka. Men då har jag en försiktig inställning och klampar inte rakt fram till fåglarna, vilket naturligtvis också är en störning.

Du har också en bra poäng att människor i allmänhet lockas av vissa rariteter eller välbesökta lokaler som exempelvis Hornborgasjön. Jag må vara hopplöst naiv men jag har fortfarande en klart romantiserad bild att alla människor ska ha en inneboende respekt för vilda djur, oavsett hur intresserad man är av dem.

Tyvärr är min erfarenhet från ett liv ute i naturen att människan har betydligt lättare att respektera andra människors egendom än de vilda djurens väl.

För många år sedan fanns det vitryggig hackspett här. Och det smög omkring fågelskådare i varenda buske. Markägaren var hemskt irriterad på dom. Men jag tror inte han gjorde något åt dom mer än att vara irriterad.

För ett par år sedan hade vi en stork på besök. Vi försökte hålla tyst om saken, men det gick ett dygn och sen kom det massor av folk. Men dom höll sej på avstånd och parkerade sina bilar långt ifrån platsen. Vägarna är privata här och det respekterade dom. Dom höll även ett stort avstånd till storken vilket jag blev glad för.

#12 Gällande ditt första exempel blir jag nyfiken på om det fanns kommunikation mellan markägare och skådare?

Många av oss svenskar "knyter handen i fickan", håller käften och irriterar oss på saker och ting utan att ens försöka upprätta en dialog med motparten. Enligt mina upplevelser stämmer detta tämligen ofta i mötet mellan naturintresserade och markägare då dessa verkar känna en slags medfödd animositet mot varann. Jag har aldrig förstått varför, försöker själv ha som rutin att presentera mig och prata med markägare om varför jag trampar runt på deras ägor. De är inte sällan intresserade av att prata om djur- och fågelliv samt olika former av naturvård.

Har mött många tänkbara "surgubbar" som sedemera bjudit in mig på kaffe och en total genomgång av det lokala skvallret. Fantastisk roligt samtidigt som det ger en garanti att exkursioner på platsen i fråga aldrig kommer innebära problem med just markägaren.

Hittade en gammal diskussion på nätet, där en fågelskådare anför flera övertramp (i dubbel bemärkelse) från andra skådare. Sanningshalten är  dock inte styrkt.

#13 Jag tror inte dom hade något samtal om varför dom knallade omkring på marken. Tyvärr. Det var en mycket vänlig man egentligen, men hans mark ville han ha ifred. Det finns även en hel del gamla husgrunder på marken som hembygdsföreningen ville kartlägga och märka upp, men ack så nej det blev där också. Men innerst inne var det en mycket trevlig person.